Ett nytt Centralasien växer fram

Under senare år har Centralasien inte orsakat mycket entusiasm i Sverige eller Europa. Regionen är mest känd som en hemvist för auktoritärt styre där korruptionen flödar, och den mediebevakning som förekommit har närmast uteslutande handlat om Teliasoneras skandaler i regionen.

Fram till 2015 kunde regionens läge sammanfattas i ett ord: stagnation. Det relativt liberala Kirgizistan drabbades av två våldsamma maktskiften på fem år. Uzbekistan, styrt sedan självständigheten av den hårdföre Islam Karimov, tycktes motsätta sig både reformer och regionalt samarbete. Turkmenistan isolerade sig från världen, medan familjestyre drev Tadzjikistan mot allt större vanstyre.

Enbart i Kazakhstan fanns krafter som sökte driva landet närmare Europa, exempelvis genom ett nytt avtal med EU. Relationerna mellan regionens ledare var ökänt dåliga.

Idag ser regionen helt annorlunda ut. Oljeprisets kollaps 2014 ledde till ett omfattande reformprogram i Kazakhstan, vars ledare förstod att oljeberoendet inte kunde hjälpa landet till en högre utvecklingsnivå. Genom författningsändringar som fick ett positivt utlåtande av Europarådets Venedigkommission minskades bland annat presidentens makt.

Islam Karimov avled 2016, och ersattes av den långtida premiärministern Sjavkat Mirzijojev. Ingen hade några särskilda förväntningar på denne byråkrat. Men han chockade landet och regionen genom att annonsera sin avsikt att totalt reformera hela statsapparaten, styrt av mottot att “regeringen måste arbeta för folket, inte tvärtom!”. Medan dessa reformer ännu är i sin linda, avskaffades det hårdföra säkerhetsministeriet.

Den nye presidenten förstod också att ekonomisk utveckling förutsatte en helt annan attityd till Uzbekistans grannländer. Snabba steg togs för att förbättra relationerna till grannländerna, och knutar kring känsliga frågor som vatten och gränser löstes upp på några månader.

Mirzijojev och Kazakhstans President Nursultan Nazarbajev bildade också snabbt en förtrolig relation. Dessa två länder står tillsammans för 70 procent av regionens befolkning och 80 procent av dess BNP. Därför är deras inbördes relation nyckeln till regionalt samarbete.

I mars 2018 hölls för första gången på ett årtionde ett toppmöte mellan Centralasiens ledare. Talande nog bjöds ledarna till Astana av Nazarbajev, men inbjudan skedde på Mirzijojevs initiativ. I mars 2019 kommer ett andra toppmöte att hållas i Tasjkent, där mer konkreta steg mot regionala samarbetsstrukturer förväntas diskuteras.

Kännetecknande för Centralasien är att länderna saknar utlopp till världshaven. Däremot utgör de navet för en gryende transportled landvägen mellan Europa och Asien. Medan handel mellan Europa och Asien har växt exponentiellt de senaste årtiondena genomförs den huvudsakligen sjövägen. För transporter som kräver snabbare leverans har i princip enbart flyg funnits som alternativ. Detta håller gradvis på att förändras. Både EU, Kina och länderna själva har investerat i nya transportleder genom Centralasien som har potential att återskapa en modern version av den antika Sidenvägen. Nu finns även de politiska förutsättningarna i regionen för att underlätta detta.

Företrädare för Centralasiens regeringar har visat starkt intresse för andra regioners erfarenhet av regionalt samarbete. Medan de än så länge särskilt börjat studera ASEAN, utgör det Nordiska samarbetet möjligen ett mer relevant exempel. Liksom de nordiska länderna har Centralasien starka gemensamma kulturella och språkliga band.

Liksom Norden har de dock valt olika säkerhetspolitiska vägval. Precis som Norge och Danmark är medlemmar i NATO har Kazakhstan och Kirgizistan gått med i Moskvaledda samarbetsstrukturer, medan övriga stater avböjt. Nordens erfarenhet visar att sådana olika vägval inte behöver utgöra ett hinder för nära regionalt samarbete, ens i försvassektorn.

Utvecklingen i Centralasien förtjänar ett större intresse i både Sverige och Europa som helhet. Mitt bland den euroasiatiska kontinentens största makter håller en ny världsregion håller på att skapas. Den må ha funnits på kartor, men nu håller den på att bli verklighet. Men sedan ett årtionde tillbaka bedriver Sverige ingen utvecklingssamarbete i Centralasien, och har enbart en ambassad i regionen, i Astana.

Det kan vara dags att ompröva detta avståndstagande och stärka relationerna till regionens länder.

This article originally appeared in Svenska Dagbladet.