Svante Cornell: EU har rätt svar men på fel fråga

Östra partnerskapet skapades 2009 efter Rysslands invasion av Georgien, på basis av ett svensk-polskt förslag. Tanken var att skapa ett instrument för att föra de sex länderna i Östeuropa och södra Kaukasien närmare EU – utan att för den skull ge dem ett perspektiv till EU-medlemskap. Förutsättningarna var därför annorlunda än när Centraleuropa och Baltikum skulle integreras i EU på 1990-talet: då fanns både stöd och ett löfte om medlemskap när länderna uppfyllt relevanta kriterier. Idag saknas det senare.

Länderna österut erbjuds därför hjälp att genomföra svåra och omfattande reformer, men utan att belöningen för reformerna – medlemskap i klubben – finns på agendan.

Därtill finns ytterligare en avsevärd skillnad: på 1990-talet gick EU och NATO i tandem och hade en närmast uttalad arbetsfördelning: EU sköter de ”mjukare” frågorna, medan NATO tar hand om den hårda säkerhetsproblematiken. Just löftet om NATO:s artikel 5 var för många länder det viktigaste argumentet att genomdriva de nödvändiga reformerna.